This is my aesthetic + vägghjälp

I en inventering där jag och morsan gick igenom de gamla LP-skivorna som morfar lämnade efter sig, valde jag att beslagta några utav mina favoritomslag. Dessa har nu legat i en kartong i garaget i fem månader, och nu är det dags för mig att försöka sätta upp dem på en vägg i mitt sovrum.
Min fråga lyder följande: HUR? Kommer häftmassa lämna fettfläckar? Kommer spikhålen bli för många? Ska jag sätta upp en hylla? Finns det något annat alternativ?

Mini haul, William Spetz och Bongo

Tjo. Det var en bra lördag igår, jag var på roadtrip med mamma och mormor, köpte kläder på loppis i Mullsjö och saker på Erikshjälpen i Habo, marmeladkuber på Ryfors och biljett till William Spetz föreställning på Spira som jag gick och kollade på vid sju. Efter det åkte jag och min polare Bullen till Bongo där vi tog varsin läsk, pratade med några personer, och åkte hem. 
Här kommer en haul, för det är ändå 2018. 
Okej, till att börja med, håller inte mina köksdukar länge. Jag spiller färg, skräpar ner och förstör dem. Så jag köpte en ny, samt en relativt defekt porslinsblomma på Erikshjälpen. 
Här e jag. Söt va? ; P Köpte chockrosa byxor och en mysig tröja i Mullsjö.
Undrar hur lång jag är... Har varken tumstock eller helkroppsspegel hemma, så ser bara mig själv i mobilkameran. Kanske även i hisspegeln, nu när jag tänker efter. Sånt en tänker på ibland...
 
Hej då. 
 

När jag var liten var jag ansiktslös

När jag var liten var jag ansiktslös. Jag kunde inte se mig själv i spegeln. På fotografier var mina drag otydliga, och jag kunde aldrig se in i mina ögon. Inte för att de var frånvarande, eller vad vet jag? 
Jag upptäckte en spegel för några år sedan, den hade stått i badrummet sedan tidernas begynnelse. Jag kollade in i den, såg mig själv och sedan dess har jag inte slutat. Jag kan stå där och stirra. Kollade in i mina ögon, tände och släckte lampan, såg mina pupiller vidgas, jag log bara för att se hur det såg ut. Jag började prata, insåg att jag knappt rörde munnen när jag pratade, blev osäker på om det skulle se ut så, så jag slutade prata. När jag väl var tvungen, så vred sig munnen onaturligt. Jag utvecklade ett språk, det enklaste jag kunde komma på, använde typ hela tiden. Typ, typ. Det sitter fortfarande i. Jag vet inte vad det kom ifrån. 
Jag är en magnet som drar åt sig uttryck, och när de har fäst sig vid mig, kan jag inte sluta använda dem. Uttryck jag hörde för 5-6 år sedan, är fortfarande där och jag säger dem med vana. Det är så jag fungerar. 
 
Ibland kan jag fortfarande känna mig ansiktslös, på ett jättebra sätt. Nu har det vänt, för nu känner jag mig mer mänsklig när jag inte har ett ansikte. Jag är bara en hjärna kopplad till en mun, och den använder jag när jag kan, så karismatiskt som det går, när jag inte är överbelastad. 
 

Torsdagen 5 April 2018

 
 

Ett inlägg delat av @tragicosmic5 Apr 2018 kl. 5:00 PDT

Påsklov. Instängt. Jag måste hålla mig aktiverad. Dimmigt.  Måste andas. Jag tar filmkameran och går ut. Jävla hipster. Ska alltid få ut någonting kreativt av vanliga saker. Kan inte andas. Det behöver inte ens vara uppförsbacke för att ens lungor ska bli överansträngda.
 
 
 

Ett inlägg delat av @tragicosmic5 Apr 2018 kl. 5:02 PDT

Min kanin försökte dekapitera mig. Han var nära på att avskilja mitt huvud från min kropp med några karateslag med vassa klor. Det gör inget, han är så söt. 
 
 

Ett inlägg delat av @tragicosmic5 Apr 2018 kl. 5:05 PDT

Ett litet, litet skäl till att jag flyttade hit var för att det skulle finnas en strand i närheten. Jag hittade en väg, och den ledde ner till något som eventuellt skulle kunna vara en strand. Väldigt diskret, väldigt undangömt. Lerigt på marken, stället skulle kunna komma från en hemmagjord skräckfilm, i alla fall i det här vädret. Underbart. 

Jag pratar i telefon med Bengt Magnusson, BENGAN som jag kallar henne. Hon behövde öva upp rösten så att den eventuellt inte skulle låta lika mörk och rosslig. 
 
 

"Bara en fas"

Det är bara en fas. Det kan bli så nu när du börjar bli kvinna.

 

När du tvingas lyssna på mäns lektioner i hur könsidentiteter funkar, eller att det bara finns män och kvinnor.

När dysforin får dig att drömma om cancer på nätterna, när du letar knölar i dina bröst.

För att det skulle få dig att tvingas operera bort dem, med respekt, med förståelse från andra parter.

När du berättade för första gången till en familjemedlem. När den sa "om du börjar träna och äta nyttigt så blir de mindre".

När du gråter av lycka och avund när du ser andra som opererat sig. När någon ifrågasätter om du vill lägga dig under kniven.


När du själv ifrågasätter det. När någon kallar dig söt, när du är stilig.


När queer-personer är de enda som någonsin inspirerat dig till att fortsätta. För att du vill vara som dem. För att du känner som dem.


När du var liten, och ville klippa håret kort, när frisören sa åt dig att det kommer locka sig okontrollerbart och konstigt.


När du kom ut för en kurator. När du bad om hjälp att få hjälp till vård.

När kuratorn förknippade det med att du var lesbisk. När det gjorde dig illa till mods, och när du önskar att du aldrig gjort det.

När du blev kallad 50/50. När du blev kallad "icke-bär". Vad bär man då? Bär man ingenting?


Det är bara en fas. Det kan bli så nu  när du börjar bli kvinna.