Airplane Mode Challenge

Jag förbereder mig mentalt och fysiskt för en dag utav bara och endast skapande. 
Jag fick en insyn igår om hur jag egentligen funkar. Väldigt simpelt, men som jag aldrig riktigt tänkt på förut. Jag blir distraherad av mobilen och människor runt omkring mig. Jag behöver ett flow i mitt skapande, och det går inte när det ständigt plingar till i mobilen. Behöver vara ensam. Jag går offline nu, och förbereder mig på detta sätt att skriva ett blogginlägg - online, bara för att känna hur det är. 
Kaffen är uppdrucken, glasögonen är putsade, podcasts är nedladdade, nu startar jag flygplansläge. 
Don't try to reach me. 
 

Allergisk mansslukare omgiven i ett hav av glasspapper

Jag spontandöpte mitt band, dvs ett gäng musikaliska personer från skolan som samlas nån gång i veckan, till Mansslukarna. Det är ett kul namn, och jag hoppas inte att någon blir offended. Borde inte bli så påverkad av tinder, borde inte skriva med folk, borde ignorera dem, borde inte fästa mig. Jag måste sluta. Det är mitt favoritspel. Jag är beroende.
Pollensäsongen är i full gång, känner min kropp i alla fall. Överdoserar allergitabletter (i mildare skala), blir trött, varje gång jag känner att jag måste nysa, gör jag det minst två gånger. 
Jag sitter i soffan och ömsom prokrastinerar, ömsom målar i Photoshop. Mästerverket är ett självporträtt av mig som högfärdig quing, antagligen från 1700-talet. Är omgiven i ett hav av glasspapper. I can't help it, jag älskar glass. Jag köpte två paket kolastrutar igår, och har redan ätit upp hälften. 
 
En annan nygammal grej är att jag återigen har flätat in syntetiska dreadlocks på mig själv. Hade det i julas också. Det är inte klart än, behöver hjälp att fläta in de sista dreadsen där bak på huvudet där jag inte kan se själv. Blir rätt coolt ändå. Min klasskompis fixade undercut åt mig, jag ser hardcore ut. 
 

Ställer även ut några tavlor på Nyfiket på Tändsticksområdet i Jönköping med några klasskompisar. Är du i närheten, kom och kolla!
 
 

This is my aesthetic + vägghjälp

I en inventering där jag och morsan gick igenom de gamla LP-skivorna som morfar lämnade efter sig, valde jag att beslagta några utav mina favoritomslag. Dessa har nu legat i en kartong i garaget i fem månader, och nu är det dags för mig att försöka sätta upp dem på en vägg i mitt sovrum.
Min fråga lyder följande: HUR? Kommer häftmassa lämna fettfläckar? Kommer spikhålen bli för många? Ska jag sätta upp en hylla? Finns det något annat alternativ?

Mini haul, William Spetz och Bongo

Tjo. Det var en bra lördag igår, jag var på roadtrip med mamma och mormor, köpte kläder på loppis i Mullsjö och saker på Erikshjälpen i Habo, marmeladkuber på Ryfors och biljett till William Spetz föreställning på Spira som jag gick och kollade på vid sju. Efter det åkte jag och min polare Bullen till Bongo där vi tog varsin läsk, pratade med några personer, och åkte hem. 
Här kommer en haul, för det är ändå 2018. 
Okej, till att börja med, håller inte mina köksdukar länge. Jag spiller färg, skräpar ner och förstör dem. Så jag köpte en ny, samt en relativt defekt porslinsblomma på Erikshjälpen. 
Här e jag. Söt va? ; P Köpte chockrosa byxor och en mysig tröja i Mullsjö.
Undrar hur lång jag är... Har varken tumstock eller helkroppsspegel hemma, så ser bara mig själv i mobilkameran. Kanske även i hisspegeln, nu när jag tänker efter. Sånt en tänker på ibland...
 
Hej då. 
 

När jag var liten var jag ansiktslös

När jag var liten var jag ansiktslös. Jag kunde inte se mig själv i spegeln. På fotografier var mina drag otydliga, och jag kunde aldrig se in i mina ögon. Inte för att de var frånvarande, eller vad vet jag? 
Jag upptäckte en spegel för några år sedan, den hade stått i badrummet sedan tidernas begynnelse. Jag kollade in i den, såg mig själv och sedan dess har jag inte slutat. Jag kan stå där och stirra. Kollade in i mina ögon, tände och släckte lampan, såg mina pupiller vidgas, jag log bara för att se hur det såg ut. Jag började prata, insåg att jag knappt rörde munnen när jag pratade, blev osäker på om det skulle se ut så, så jag slutade prata. När jag väl var tvungen, så vred sig munnen onaturligt. Jag utvecklade ett språk, det enklaste jag kunde komma på, använde typ hela tiden. Typ, typ. Det sitter fortfarande i. Jag vet inte vad det kom ifrån. 
Jag är en magnet som drar åt sig uttryck, och när de har fäst sig vid mig, kan jag inte sluta använda dem. Uttryck jag hörde för 5-6 år sedan, är fortfarande där och jag säger dem med vana. Det är så jag fungerar. 
 
Ibland kan jag fortfarande känna mig ansiktslös, på ett jättebra sätt. Nu har det vänt, för nu känner jag mig mer mänsklig när jag inte har ett ansikte. Jag är bara en hjärna kopplad till en mun, och den använder jag när jag kan, så karismatiskt som det går, när jag inte är överbelastad.