Min absoluta favoritbild!
Publicerat den

Likes | Tumblr
Kommer ni ihåg min alien-period? I do. 
Jag täckte mina ceriserosa väggar med alienbilder utskrivna från pappas jobb-skrivare och det blev säkert 40 bilder som jag sedan fick sitta och klippa ut. Både patronerna och papprerna tog slut, but I didn't care. Jag hade min perfekta vägg. Denna bild är perfekt på alla sätt och vis. Skuggspelet, nyanserna, motiven med delfiner som dras upp ur vattnet in i ett ufo. Jag blev förälskad. Nu är bilderna nerplockade, för vi ska förresten flytta in till en lägenhet i stan. Jag kommer att sakna mitt hus. Och min vägg.



F:
Publicerat den

http://www.flickr.com/photos/28147389@N05/



Apelsin-teorin
Publicerat den

Jag låg och tänkte igår. Tänkte på mig själv. Ni vet, alla saker man gör för att man fungerar så, men inte riktigt vet varför. Och när man klämmer ur sig information och realism ifrån sig själv som saften från en apelsin, och sedan får reda på hur man är. Sån är jag. En apelsin. När folk liksom på något vis ställer en tillsvars eller frågar något, och man tvingar sig själv att svara sanningen. Apelsin-teorin, mina vänner.
Pressa på er själva, pressa på sanningen och ni kommer metaforiskt sätt bilda juice = något positivt.



Att förtäras
Publicerat den

Jag förtärs fysiskt, sakta men säkert, jag tinar bort, smulas ner och blåser bort. Ingenting stämmer på mig.



Min kärlek till Haute Couture
Publicerat den

Att uttrycka sig. Visa världen sitt perspektiv, visa världen vad som existerar innanför sitt kranium och låta det flyga som en vind över catwalken. 
 



Varför jag inte tog med mig långa byxor den där dagen på idrotten.
Publicerat den

Det skedde när allting redan hade börjat. Satt uppe i mitt rum en mörk höstnatt och signalerna pep. Sedan svarade hon, och jag hade hoppats på att hon kunde hjälpa mig ur det hela. Men istället berättade hon att vårt hus hade börjat brinna. Att brandkåren hade varit där, att dem skulle få bo hos mormor i en vecka. Så jag satt kvar, kom ingenstans, klumpen i halsen fanns kvar. 
Veckor senare på idrotten var det orientering. Två utav de självsäkraste bar shorts denna vackert gråa höst - inklusive mig, och självfallet ville idrottsläraren få reda på varför, med leendet upp till kinderna. 
"Jag har inga långbyxor, för mitt hus började brinna och kläderna är på sanering" - fick dem att tappa hakan, som en fet jävla smäll i magen ville jag hoppas, förutsägbara lilla mig, om jag nu är så förutsägbar. Jag är förutsägbar när det gäller att vara spontan. Man vet aldrig med mig, inte ens jag själv. 
"Vad är sanering" frågade någon och alla kastade "ååh vad synd det är om henne"-blickar på mig. 
Dem trodde att jag klädde mig sådär för att skrämmas, visa motstånd mot patriarkatet och allt vad det nu är, "men hon är ändå en söt liten chihuahua". 
Jag hade aldrig sådana ytliga skäl till att klä mig sådär. Jag hade mina klädprinciper och de mediokra barnen hade sina. Jag klädde mig för uttryckandets och musikens skull, dem klädde sig för ytlighetens princip. 

När vi slutade nian ville jag få chansen att kasta satanistiska besvärjelser på dem. Alla. Med sina självbelåtna miner och sina formella kläder. Som om det vore något speciellt. Som om allting vore speciellt.
Allt är synonym till inget.



Bättre djur
Publicerat den

Jag bloggar varje dag. Förrutom när min anslutning inte fungerar eller när de tidsinställda inläggen tar slut. Jag vill vara kvar här. Och jag vill ha respons. Vill ha kommentarer, spelar ingen roll om det är lite eller mycket text. 
Vad gör jag nu? Lyssnar på High Drama av Laakso, Krunegård sjunger lite svengelska. Golvet är fullt av spån och dörren saknar handtag. Vinägerchips i handen och iste i andra. Jag lever ändå kvar på 90-talet. 



Fråga
Publicerat den


Ställ frågor - få svar. 
 



Upp.
Publicerat den

 
Ingenting är gjort för att få oss titta upp.