Varför jag inte tog med mig långa byxor den där dagen på idrotten.

Det skedde när allting redan hade börjat. Satt uppe i mitt rum en mörk höstnatt och signalerna pep. Sedan svarade hon, och jag hade hoppats på att hon kunde hjälpa mig ur det hela. Men istället berättade hon att vårt hus hade börjat brinna. Att brandkåren hade varit där, att dem skulle få bo hos mormor i en vecka. Så jag satt kvar, kom ingenstans, klumpen i halsen fanns kvar. 

Veckor senare på idrotten var det orientering. Två utav de självsäkraste bar shorts denna vackert gråa höst - inklusive mig, och självfallet ville idrottsläraren få reda på varför, med leendet upp till kinderna. 

"Jag har inga långbyxor, för mitt hus började brinna och kläderna är på sanering" - fick dem att tappa hakan, som en fet jävla smäll i magen ville jag hoppas, förutsägbara lilla mig, om jag nu är så förutsägbar. Jag är förutsägbar när det gäller att vara spontan. Man vet aldrig med mig, inte ens jag själv. 

"Vad är sanering" frågade någon och alla kastade "ååh vad synd det är om henne"-blickar på mig. 
Dem trodde att jag klädde mig sådär för att skrämmas, visa motstånd mot patriarkatet och allt vad det nu är, "men hon är ändå en söt liten chihuahua". 

Jag hade aldrig sådana ytliga skäl till att klä mig sådär. Jag hade mina klädprinciper och de mediokra barnen hade sina. Jag klädde mig för uttryckandets och musikens skull, dem klädde sig för ytlighetens princip. 

När vi slutade nian ville jag få chansen att kasta satanistiska besvärjelser på dem. Alla. Med sina självbelåtna miner och sina formella kläder. Som om det vore något speciellt. Som om allting vore speciellt.

Allt är synonym till inget.